jaja jag ska snart sluta blogga om amanda. men bara kanske

Hittade av en slump denna recension av spelningen på relasefesten och denna tillhörande snygga bild. Jag tror jag är kär. Men polyrelationer är ju trendigt nu för tiden. Hela texten kan läsas här

Det som på skivan utgör Det Lyckliga Slutet forcerar i kväll ut hulkande gråt[...]
Men där spekulationerna tar slut och nuet härskar äntrar The Rainbow Gospel Choir scenen för att stämma in i körsången. Det är här nästan ett års väntan på livespelning med fullt ackompanjemang och funderingar på om något någonsin skulle kunna överträffa allt fjolåret innebar gör sig påmint och det brister. Det brister något förbannat! Där står man med inte bara en, utan minst sjuttiofem klumpar i halsen och ett kokande tryck bakom ögonen. Det kan tänkas vara sent påkommet, men där och då kom jag till en insikt:
Absolutum existerar inte när man överlåter sina förväntningars öde till den där flickan vi kallar Amanda Jenssen.

Fina ord om superbraiga körens insatts!! Roligt